Gamla kartor och nya gränser

Gamla kartor och nya gränser Kartor ska man vara skeptisk mot, sade alltid min gamle morbror, som var sjökapten och astronom. Jag höll med honom. I den tyska nunneskolan där jag växte upp, läste vi geografi och historia med kartor som hade kommit från Europa år 1942.

För oss, sydamerikanska barn på sextiotalet, var det underligt att gissa oss fram till var Norge, Danmark, Polen och Frankrike fanns, för alltid inlemmade i det Tredje Riket som skulle bestå i tusen år. Nunnorna log generat när vi påpekade att kartorna och våra historieböcker inte stämde med varandra. Kartorna hade kommit från huvudklostret i Paderborn och ingen hade tänkt på att byta ut dem...

Jag gissar att människorna i Palestina och Israel måste vara lika skeptiska mot kartor som jag var som barn. De har sett sina städer och byar ändra namn otaliga gånger, judiska, arabiska och kristna namn. Dagens Akka är korsriddarnas Acre, staden som bytte namn och herrar otaliga gånger.

Kriget 1967 ändrade åter på kartorna, Jerusalem blev delat i två, den eviga staden korsas idag av en osynlig linje som bara de insatta känner till. Taxichaufförerna hittar inte längre i staden, judiska bosättningar i den ockuperade delen av staden och svartbyggen i utkanterna av Jerusalem har förvandlat stadens geografi till en labyrint.

Osloavtalets kartor drar nya sträck och ritar nya mönster i den intrikata vävnad av uråldriga platser som är heliga för tre religioner. Samartaner, filisteer, judar, romare, alla har ritat sina kartor, tecken i sanden från imperierna vars rester samlar damm i världens muséer,. Men kartorna är bara representationer av landskap och landskap byggs av människor i rörelse, av nomader som blir bofasta och som tvingas att bli nomader igen, när nya kartor tvingar dem bort från hus och platser där de kan ha bott i hundra generationer.


Ana L. Valdés, författare