 |
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Röster från Jenin En ung pojke kommer in i den sönderbombad skola som fungerar nu som provisorisk uppsamlingsplats för alla som vill anmäla saknade släktingar eller som vill bara berätta sina historier. Vi är nu mitt i det som var Jenins flyktingläger, som sedan 1948 fungerar som provisoriskt bostadsområde för femtontusen palestinier deporterade från Haifa och andra närliggande områden när den israeliska staten uppstod. Tålmodiga palestinska tjänstemän skriver långa rader av namn, normalt skulle de sitta i den byggnad som för några dagar sedan varit Jenins stadshus. Men det finns inte längre kvar,nästan alla officiella byggnader i Jenin har bombats sönder av Apache-helikoptrar. Pojkens ansikte är täckt med en mask, han bär en brun påse i den ena handen, med den fria handen tar han av sig sina kirurgiska engångshandskar. Han vill anmäla att det i den lilla påsen finns resterna av en människa och han tror att det är Mohammet Toulhan, aktiv i Jihadrörelsen. Fotograferna tar bilder av fyndet och försvinner sedan till andra platser. Påsen ligger kvar under bordet. Jag frågar Waleed, en av våra guider i lägret, om man inte kan skicka resterna någonstans där de kan bekräfta namnen på de döda, identifiera kropparna. Han skakar på huvudet och säger att här känner alla varandra. Vi vet vilka kläder våra vänner hade, vad hade de för keps eller för mössor, vilken t-shirt de var klädda den dagen, det är palestiniernas DNA-bevis, långtifrån sofistikerat, men det enda som vi har råd med. Vi sover i en lägenhet som utgör en blandning av kontor och bostad. Mitt resesällskap, konstnären Cecilia Parsberg och jag, har fått två smala sängar med splitternya lakan som fortfarande luktar medel. När vi vaknar och går ut i vardagsrummet vaknar också andra som har delat det improviserade övernattningsstället med oss. På en soffa ligger en indisk obduktionsläkare, på en madrass på golvet vilar en fysikantropolog, ur badrummet kommer en irländsk rättsläkare. De är medlemmar i en organisation som heter Physicians for Peace och de har också varit i Kosovo och Sebrenica och grävt fram lik, tagit prover och konstaterat ålder och kön på de utgrävda kropparna. Nu är de rädda att de kommit försent till Jenin. Jeninlägrets centrum ligger i ruiner, ett grop så stor som tre fotbollsplaner fyllt med bråte ersätter det som var hus, skolor, byggnader. Från gropen kommer en sötaktig likstank. Ingen vet med säkerhet hur många döda det finns under husets ruiner. Alla bulldozers som fanns i stadshusets garage har förstörts av den israeliska armén, alla utom en som chauffören hade tagit med sig hem. Den är nu den enda som finns kvar. Jenin är Palestinas egen Ground Zero och kring gropen samlas hundratals människor, förlamade åskådare. På platsen finns tibetanska fredsmunkar, svenska parlamentariker, amerikanska aktivister, franska läkare, italienska lärare och japanska filmare. Några har klättrat uppför berget dagen innan, medan israelerna fortfarande hade kvar sin belägring av förläggningen, andra har idag tagit sig in till området med hjälp av gamla taxibilar eller vandrat flera kilometer i den oländliga terrängen. Klättrande uppför högarna tänker jag att så här måste det ha varit 1936, under det spanska inbördeskriget, när frivilliga kämpar gick längs Pyrineerna för att slåss mot fascismen. Doktor Rahed har varit instängd på sjukhuset i Jenin tjugo dagar, nästan utan vatten och med väldigt lite mat. Elektricitet försvann efter några dagar, men israelerna lät Röda Korset ta in två generatorer, annars hade de dödas kroppar inte kunnat bevaras. Eftersom soldaterna var kvar i lägret var de själva rädda för epidemier, säger en av de frivilliga sjukvårdsbiträde. De flesta kroppar som nådde sjukhuset var civila offer, kvinnor och barn. Chefen för det palestinska Röda korset, Halvmånen, hade skjutits ihjäl redan under de första dagarna. En annan läkare hade dött i en explosion. Han höll på att transportera en syretank till sjukhuset, men ett krypskytt besköt tanken som exploderade. Läkaren skrek en hel timme innan han dog, berättade doktor Rahed, men vi vågade inte gå ut och hjälpa honom, krypskyttarna siktade hela tiden på oss. Nu tar sjukhuset hand om nya offer, igår skadades två pojkar av en mina, när de lekte bakom sjukhusets. En av de dem dör medan vi är kvar i Jenin. Av femtontusen människor som fanns på plats hade femtusen kvinnor och barn tagit sig ut ur Jenins läger, de har levt i skolor och idrottsplatser. Nu tar de sig långsamt tillbaka in i lägret, hem till sina fördärvade hus där de sitter i ruinerna av vad som varit ett rum. Vi klättrar uppför en trappa som öppnas mot ingenting, bara två väggar av huset är kvar. Där finns en äldre kvinna med mörka ögon och vit huvudduk samt iklädd den typiska arabiska dräkten i vacker ockrafärg. Hon tilltalar oss på arabiska och vill berätta sin historia om hur hennes hus förstördes, familjens kökskärl skändades, soldaterna slog sönder garderober som fortfarande var obetalda. Hon vill inte fotograferas, hon säger att hon inte har kunnat tvätta sig på tjugo dagar. Sedan låter hon sig bevekas när vi visar våra dammiga kläder, hon är absolut renare än vi själva. Vi bjuds på mat, delar med flyktingarna det lilla som är kvar, vi försöker bidra med något, men alla tittar förolämpat på oss. Vi glömde saker i Jenin som pant för att vi vill kunna komma tillbaka, en klocka, pennor, berättelser, bilder. Vi reser men vi är kvar i Jenin, som på arabiska betyder platsen med de vackra trädgårdarna. Ana L. Valdés, författare |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
