Bilderna jag inte tog

De två männen som kom emot mej, de bar en rödblå sportbag mellan sig, den var en dryg meter lång, kanske ett barn på sex till åtta år, eller kanske delar av en vuxen, sprängd i bitar av en mina som soldaterna lämnade kvar på ytterdörren innan de gått därifrån. Det var inte bara hus som pulvriserats, som jag klev i resterna av, det var hem. Kameran i min hand, min arm för tung att lyfta.

Jag mötte de två männen med bagen när jag första gången kom in i det område i Jenin som som kallas för "The camp" eller Mujaham på arabiska, för att invånarna flyttades dit från Haifa 1948. Att bevittna är viktigt, att dokumentera, bilderna av förstörelsen är utkablade i media, högarna av spillror av hela kvarter, gigantiska gropar som grävs i sökandet efter kroppar, kanske någon fortfarande lever, arbetet är tungt och metodiskt, alla hjälper till.

Soldaterna tog sej in den andra april och stannade i tretton dagar. De tog hemmen i besittning. Var och en av dessa kroppar var en person med familj och vänner. Massförstörelse blir abstrakta siffror, nummer av döda, i TVrutan, men också när man kommer som volontär och försöker hjälpa till på något sätt. Man gör sitt jobb och under det att jobbet måste göras möts våra ögon, i blicken vars och ens berättelse av förödmjukelse, stolthet, sorg, styrka, mod och under detta en hopplöshet som man inte talar om, man finns, de finns, vi finns, vilka vi?

Det är inte jag som ska ta bilder av detta tänker jag när jag går framåt, Akram visar mej "Celil what do you say?" frågar han om och om igen, jag håller upp kameran, tar bilder, det är mitt skydd, jag tittar, kan inte inse. Det är vart och ett av dessa ögonpar som ska ta bilder av detta, berätta sin berättelse, hur gör man? Jag hör ett barn bakom mej, vänder mej om, pappan ta upp sitt barn som börjar gråta, gråten hörs i mitt bröst, jag tar upp kameran igen, det är så torrt i luften, dammet ryker.

Under tre dagar besöker vi ytterområdet där människor nu lever i återstoderna av sina hus, de berättar om hur soldaterna bott i deras hus, hur deras män fått stå i kalsongerna med bakbundna händer, hur soldaterna kissat och bajsat i deras kastruller, sprayat Davidstjärnan på väggen och skrivit texter på Hebreiska som de inte kan läsa. "This is our land, we are going to set it on fire" står det på en vägg. Till barnen sa man att det är över snart, imorgon, imorgon. När vi flera dagar senare berättar för en 'refusenik', en soldat som vägrar tjänstgöra i de ockuperade områdena, att sovrummet var det mest skändade rummet i varje hus, sa han att han inte trodde det var någon order utan en omedveten handling. Det är där barnen avlas.

I hela Jenin bor 50 000 människor, det är ett bördigt område, en kornbod vars odlingar också livnär Gaza. Jenin betyder "Den vackra trädgården". Staden omges nu av bosättare 'Settlements'. Floden som förr rann genom staden avleddes 1967 för att bevattna bosättarnas odlingar. 'Settlements' är en annan typ av ockupation. Men det är inte bara en ockupation av land som människor talar med oss om, det är, som en man berättar för mej, en mental ockupation för att ens tankar upptas av hur man ska hantera passkontroller, exportkontroller, vattenkontroller, kontrollen av telefonnätet.

Det tar all tid i anspråk att finna utvägar och kringvägar för att hantera vardagen och katastrofer. Varje människa behöver tankeutrymme för att kunna utvecklas, skapa något nytt, bygga visioner och han pratar om längtan att samtala med sina vänner om något annat än hur de ska reparera det som förstördes igår och vad de skulle kunna haft. Vi talar också om självmordsbombarna och någon säger "Vi måste försöka finna orsaken, det finns en orsak till en sådan desperat handling, jag kan nå denna gräns, i mitt sinne och det skrämmer mej".

Cecilia Parsberg, bildkonstnär