Vatten
Flodens namn är Almuqtua`a, Non Continuous.

Vill ni träffa våra hjältar? frågade doktor Raheed på flytande italienska. Kom till sjukhuset, jag kan presentera för er Moraima, hon har varit här tillsammans med oss i tjugofyra dagar, hon har inte fått några nyheter om hennes familj lever eller inte, de lyckades att ta sig från lägret under de två första dagarna. Vi tror att de är i Taybee eller i Birkine, två närliggande byar, som har upplåtit sina skolor till uppsamlingsplatser för alla som tog sig härifrån.

Nej, det var inte alla som ville lämna Jenin, många kvinnor ville hellre stanna. De lagade mat med det lilla vatten som fanns kvar, de bakade bröd, vi har alltid haft traditionen att baka på mjöl och kikärtor. Kvinnorna var hjältarna här, de var inte beväpnade, men de sprang omkring med bröd, med torkad frukt. Med barnen på ryggen klättrade de uppför berget där de ledsagade utländska journalister och fotografer som smög sig in i förläggningen för att dokumentera.

Det är kvinnorna som lider mest, vi män är alltid beredda, men det var kvinnor som grät när israelerna använde kastruller som nattkärl och smetade ner tallrikar och glas med avföring. Kvinnorna styr hemmet och det var hemmen som mest förnedrades. Nästan alla sovrum var nedsmetade med blod och urin. Kvinnorna har med sig mängder av lakan när de gifter sig och fortsätter att brodera lakan till döttrarnas hemgift. Israeliska soldater skrev graffitti på vägarna: Vi vill inte att ni ska få flera barn. Ett palestinskt par får i genomsnitt fem barn, ett israeliskt bara två, vi lever i två olika demografiska världar. Vi tror på barn, de är garanter vid vår ålderdom. Israelerna tror på staten och på att det är statens plikt att ombesörja folk när de är för gamla. Vi tror och litar på våra familjer, det är därför de vill inte att vi ska gifta oss och få barn.

Det är därför som de fängslar våra unga pojkar. Från tolv års ålder är pojken en potentiell terrorist och en potentiell far till nya palestinier. De vill utplåna oss som nation och som folk.

Både Abu Michel och hans hustru Sared har läst i Sovjet. Han fick sin journalistexamen i Moskva, hon blev agronom i Kiev. Hon var knuten till det nya Palestinska Jordbruksministeriet, men sedan den andra Intifadan har hon inte kunnat arbeta alls. Abu har inte heller kunna publicera någonting, alla tidningar med vänsterprägel har försvunnit. Sareds uppgift var att hitta nya vattenkällor för Jenin.

Staden, vilkens namn betyder "Den vackra trädgården" på arabiska, hade sedan urminnes tid haft sin vattenförsörjning via en flod som rann mellan Haifa och Jenin. Flodens vatten har blivit avgrenat av israelerna och bevattnar nu bosättarnas odlingar nära Jenin. Men Jeninborna har knappt något vatten och de vackra trädgårdarna har torkat. Fakta säger att mer än sjuttio procent av regionens vattenkällor har tagits av israelerna, till och med de underjordiska vattenkällorna är nu bannlysta för palestinier.

Barnen lär mig arabiska, jag tränar uttalet på viktiga meningar i sammanhanget: "Jag är bara en turist, jag kommer från Sverige." "Jag behöver en bil för att åka" "Jag är bara en författare som vill träffa vanliga människor" "Vi är konstnärer, vi är här för ett kulturutbyte" "Nej, vi är inte med i någon politisk organisation och vi är inga aktivister", "Vi är här som människor bara". När vi lämnar Jenin ser vi den uttorkade floden som brukade rinna här i tusentals år...

Ana L. Valdés, författare
Cecilia Parsberg, bildkonstnär